Svensk ishockey har sedan mycket länge stöpts i en och samma form, i triangelformen med en smal topp och en bred bas. Men med samhällsutvecklingen och med nya vanor, inte minst på tränings- och motionsnivå, har den formen blivit frånkörd av verkligheten.Jag tror att det är dags att vi tänker om, och då är den klassiska triangeln men en smal topp ovanför en bred bas, inte längre en gångbar modell. Rektangeln bygger mer på det moderna samhällets förutsättningar med en bred bas under en bred topp.
Det här betyder inte att elitidrotten och den elitinriktade spelarutvecklingen ska skrotas. Tvärtom, det världsledande utvecklingsarbete vi bedriver, ett arbete som andra hockeynationer sneglar avundsjukt på, ska fortsätta. Eliten, alla de spelare som visar upp svensk hockey på nationell och internationell toppnivå - låt mig så här i förbifarten konstatera att rekordantalet 86 svenskar spelade i NHL den här säsongen - är viktig och avgörande för sportens spridning och popularitet.
Men det är dags att fylla nya spår för ishockeyns utveckling. Det är ju faktiskt inte så att SHL-spelaren, spelaren i division två och hockeymotionären spelar efter samma förutsättningar och på samma villkor - och då behöver de inte heller samma regler. Vill vi bredda sportens utveckling - man skulle kunna kalla det bjuda folk möjligheten att spela ishockey på sina egna villkor hela livet - så måste vi vara mer flexibla.
De ledord vi går efter i vårt långsiktiga arbete är "rekrytera", "anläggningar" och "behålla". Samhället förändras ju, vi blir friskare och vi lever längre. Då behöver vi tänka om och nytt. Inte för att det gamla varit dåligt, utanför att en ny tid kräver nya lösningar.
Här är några frågeställningar vi måste ge oss in i: behöver samma tävlingsregler gälla i lägre divisioner som på elitnivå i SHL och HA? Är det verkligen rimligt att sistadatum för spelarövergångar är detsamma på alla nivåer? Hur ser egentligen framtidens förening och medlemskap ut? Måste till exempel en motionsspelare i den veteranhockey som nu utvecklas ha samma licens som en elitspelare i SHL? Frågorna är många och vi behöver börja fundera på svaren.
Det gör vi därför att vi vill göra vår sport till ännu mer av en folksport, där spontaniteten i än högre grad blir en del av ishockeyn, och där flexibiliteten möjliggör och underlättar detta. För visst kan ishockeyn ta upp kampen med tillströmningen till gymen och med klassisker som Vasaloppet och Stockholm Marathon. Varför skulle inte regelbundet ishockeyspelande, som det jag minns det från min barndom kunna vara en del av den regelbundna motion som stora delar av svenska folket ägnar sig åt?
När jag växte upp i Hagaström utanför Gävle samlades vi på idrottsplatsen och delade lag och spelade. Senare på kvällen kom de äldre och tog över banan för så kallad "hockey-bockey". Inte riktig hockey, men på sitt sätt ändå hockey. Här måste vi tänka till för att få tillbaka spontanhockeyn där möjligheten finns.
På central nivå har hockeyförbundet inrättat ett särskilt utskott med fokus på motions- och rekreationshockey. De tittar på olika förslag och idéer. Vi behöver utmana oss i tanken om inte minst i de stadgar och regler vi har.
Till sist konstaterar jag att vi den här säsongen noterat två härliga publikrekord för svensk hockey, i finalen i TV-pucken och i damernas SM. Det är ingen slump. Ishockeyn är en stark kraft idag och har möjlighet att växa mycket mer. Det kan den göra om vi tar oss an framtiden med mångfald och en bred verksamhet som har plats för alla, gammal som ung, elitspelare som motionärer.
Anders Larsson
Förbundsordförande